måndag, november 09, 2009

Berlinmuren

För 20 år sedan gjorde jag lumpen. Mitt regemente I3 i Örebro hotades av nedläggning i nästkommande försvarsbeslut som skulle klubbas den 14 december.

Jag och några andra värnpliktiga på I3 och de andra hotade regementena var aktiva i en rädda-regementena-kommittée och jobbade som galna för att övertyga framförallt vänsterpartiet om att gå emot nedläggningen. Fick vi vänstern med oss skulle det gå att stoppa nedläggningen.

Kring den 5 november satt vi på vårt arbetsrum på I3 och spånade om hur vi skulle gå vidare - vi ringer Lasse Verner! Sagt och gjort, jag lyfte luren, slog numret till riksdagen och bad att få tala med Lasse Verner. I normalfallet hamnade man hon nån högra hand till Lasse (eller heter det vänstra hand i de kretsarna?), men inte den här dagen, Lasse svarade själv, jag blev en smula ställd men lyckades få till ett lunchmöte i veckan efter (föreslå pytt-i-panna och nubbe väste officersfackets representant över bordet). Vi skulle höra under kommande vecka och bestämma dag.

När jag ringde igen svarade den högra handen. Joo, hmm... muren föll visst, Lasse har en del att stå i - det blev ingen lunchdate. Vi övertygade inte vänsterpartiet att gå emot regeringen och regementena lades förstås ner. Något som idag känns naturligt.

Åren före lumpen gjorde jag allt och inget, mest var jag politiskt aktiv, minst skötte jag skolan. Jag och några vänner kryddade tillvaron med återkommande resor till Berlin. En ungdomsbiljett med tåg från Örebro till Berlin kostade 795:, tåget gick 01.20 från centralen i Örebro och resan tog 17 timmar om jag minns rätt.

Upplägget var alltså:

Onsdag kväll, puben/krogen eller liknande i Örebro, ombord på tåget 01.20 i rysligt skick. Packning, minimal, tandborste, pass, pengar (i viss omfattning, minst 10 tyska mark), bandspelare, cigaretter samt nåt smuggelvärt. Festen fortsatte normalt sett en stund ombord innan alla slocknade för att vakna ungefär då tåget körde ombord på färjan i Trelleborg.

Inför resorna laddade vi med filmen Gotcha! (http://www.imdb.com/title/tt0089222/), den är troligen inte sevärd längre samt förstås Barnen från Bahnhof Zoo (http://www.imdb.com/title/tt0082176/), den senare klart sevärd och visar en förskräcklig vardag till underbar musik.

På färjan brukade vi äta lunch i Mitropa-restaurangen. En tysk grön ärtsoppa kostade ett par kronor, ett litet glas (tänk snapsglas) juice kostade 30 spänn, öl kostade knappt en tia och cognac som de hade mage att kalla det kostade detsamma. Att dricka cognacen i fråga brukade jämföras med att bli riven i gommen av en rasande tiger.

Äventyret började då vi rullade in i Östtyskland. Strax efter att tåget lämnat färjan kom passkontrollanten. Han åtföljdes alltid av två till tre soldater med kalashnikov pekande in i kupén. Passkontrollanten hade en underbar väska på bröstet. Han klev in i kupédörren, klickade till nånstans på väskan som genast fällde upp sig och blev ett bord hängande på bröstet på honom. Väskan var dessutom bestyckad med stämplar av olika slag samt växelkassa. Man var nämligen tvungen att ha visum för att resa genom Össtyskland, transitvisa kostade 5 tyska mark (västmark förstås).

Passet förärades en stämpel, alltid tvåfärgad, mycket elegant.

Resan genom Östtyskland var alltid spännande. Ombord på tåget fanns ofta soldater på permis som hade mycket intressant att berätta. Nu kom det smuggelvärda i spel också. Vi tog med oss olika saker som inte gillades av östmakterna, vad vi hade bestämdes av den pekuniära dagsformen. Någon gång hade vi tio plattor coca-cola som vi delade ut till alla ombord samt delade ut genom fönstren på de stationer vi stannade vid. Andra gånger hade vi gratissaker, som till exempel en jättebunt brickunderlägg från McDonalds. Playboy och liknande amerikanska tidningar var mycket välkommet bakom muren.

Bandspelaren skrålade Voice of America eller Voice of Free Europe blandat med best of Bowie och Funky Town. En resa sparade vi batteri genom att köra best of Bowie på repeat hela vägen fram och tillbaka.

En gång, mitt i natten vaknade jag och tåget stod still. Jag tittade ut genom fönstret på en perrong, dimslöjor drog fram över gruset och bara några meter från tåget stod ett led med soldater - axel mot axel kalashnikov i hand - perrongen var kraftigt belyst och ur skrapiga högtalare hördes tyska kommandorop. Det var oerhört skrämmande, vi
stod kvar någon timme innan tåget åkte vidare, vad det gällde fick vi aldrig veta.

Väl framme i Berlin väntade ett långt stopp på Ostbahnhof, där skulle alla östmedborgare av tåget som sedan genomsöktes med schäferhundar och stavar med speglar på. Efter ungefär en timmes letande som vi brukade "hjälpa till med", det var egentligen det enda läget vi vågade oss på att ironisera över situationer och händelser under resan, släpptes tåget över gränsen till väst. Under genomsökningen fick vi också vår utresestämpel i passet.

Västberlin, Bahnhof Zoo, Kurfürstendamm, Kaiser Wilhelms Gedächtniskirche, Europacenter, KaDeWe, Kreuzberg, Schöneberg, Kurfürsten strasse...

Västberlin symbolen för väst - kontrasten till öst. Det sjuka överflödet på KaDeWe, det symbolladdade Europacenter (från Barnen på Bahnhof Zoo), Ku'Damm som dekadent röd tråd genom väst, Kreuzberg som var i revolutionstillstånd och krävde autonomi. Kurfürsten Strasse kallades babygatan, där prostituerade sig de yngsta heroinisterna - olagligt - till skillnad från kvinnorna på Ku'Damm som var lagliga och väste "Hasst Du Zeit?" när man passerade dem - som om det var det enda man behövde för att vilja köpa sex, lite tid över.

Stamlokuset var Irish Pub i Europa Center, stamhotellet var Hotel Pension Gunia mitt i Kreuzberg, kostade 30 mark per natt, vi delade ett rum på tre och kom undan med en tia var, ca 40 svenska kronor. Alldeles bredvid Gunia låg Hotel Pension Stockholm, det hyrdes per timme med eller utan lakan och var helt inriktat på manliga gäster.

Västberlin stod för party, östberlin för politik. Först lite party, sedan transit till öst.

U-Bahn till Checkpoint Charlie, eller oftare promenad för att spara pengar. Östberlin var ett dyrt äventyr. Man var nämligen tvungen att tvångsväxla 25 västmark mot östmark, kursen var 1 mot 1, på gatan i Öst fick man 100 öst för 20 väst. Östmarken fick inte föras ut ur landet, hade man över fick man öppna bankkonto vilket jag en gång gjorde och alltså borde ha 10 östmark plus 20 års ränta att hämta ut på nån bank nånstans.

Transit var nervöst, hade man otur blev man uttagen till strip search, men det gick normalt sett bra om man såg normalt rimlig ut. Punkare och andra som såg annorlunda ut kroppsbesiktigades oftare än andra.

I öst startade sökandet efter östpunkare - de var svåra att urskilja, symbolerna var få och små. Det fanns ett slags hitlerjugendliknande gäng i trench-coats som drog runt och letade efter punkare och hittade de någon så misshandlades denne duktigt. Vi blev jagade till checkpoint charlie av ett sånt gäng en gång.

Vi lyckades få kontakt med en del subversiva i öst. Jag minns att vi gick på en klubb som hette Rote Ecke, vi leddes genom ett virrvarr av sammankopplade fastigheter, ner i källare och upp på vindar, för att slutligen hamna i en lokal där det spelades "punkmusik", allt som var olagligt var punk. Vi kritiserade dem för att det inte var så punk med Bruce Springsteen och Bryan Adams och smugglade med oss skivor med punkigare musik som Clash, Ramones och förstås Ebba Grön. Vi kunde bara smuggla CD så vi fick donera en bärbar CD-spelare också.

Smugglingen genom Checkpoint Charlie gick till så att vi väntade på västsidan tills vi såg nån som såg lite punk ut så passerade vi gränsen tillsammans med den/de, på så vis struntade vakterna i oss och kollade de andra.

I Östberlin fanns KaDeO, det hette inte så, men kallades för det. Ett enormt handelstempel med galet lite varor. Kopior på i väst förekommande sprit/cigarettmärken, Malrobo, Matrini, Smirioff och sådant hette det. Dessutom fanns de äkta öst-produkterna som den totalt odrickbara coca-cola-varianten Club Cola, Cuba Cola fanns märkligt nog bara i Sverige...

Vi promenerade omkring i öst när vi inte var rika och hade svartväxlat, då åkte vi svart-trabi-taxi. Vi vandrade utefter muren på östsidan och hittade en avskild plats där vi hackade ur varsin graffitti-bit. Vi promenerade utefter Unter Den Linden och Karl Marx Strasse. Vi korsade Ridderstolpe Strasse, eller så drömde vi det, för hur jag än googlar så kan jag inte hitta den längre. [Edit] Vi hade konstituerande sammanträde för Östberlins MUF vid foten av Brandenburger Tor. Det blev aldrig fart på den föreningen. [/Edit]

I november 1989 föll muren. Jag satt uppe så länge något sändes från det på någon kanal. Internet fanns inte, fler kanaler än två hade vi inte tillgång till, så det blev inte så sent. Det var en oerhörd känsla att se det. Att ha varit inne i det, stått inför vakterna sett människorna leva under det gjorde det oerhört starkt.

Jag träffade en tjej i västberlin en gång hon hade fått tillstånd att besöka väst i och med att hon blev mamma, myndigheterna visste att hon skulle komma tillbaka till sitt barn så de vågade släppa ut henne ett par dagar. Trots det nyfödda barnet i öst talade hon om att stanna i väst.

Västberlin var utan tvekan dekadent och totalt utom kontroll. Myndigheterna ville ha det så, det skulle vara kontrasten mot den totala kontrollen på andra sidan muren. Det är ett arv som inte gjort det lätt för Berlin sedan muren föll.

Jag har inte varit i Berlin sedan 1990. Då var jag på Roger Waters The Wall-konsert i no mans land, mitt emellan murarna, ett halvår tidigare var det ett minfält. Potsdamer Platz, platsen med europas första trafikljus, världens mest trafikerade plats på 20-talet var ett minfält från 1961 till 1989. Mitt i Europa, vårt Europa. Där stod vi, flera hundra tusen människor och skrek - Tear down the Wall!

Tre år tidigare bad Ronald Reagan Gorbatjov att riva muren, men det var en serie små beslut och ett administrativt misstag som rev den till slut.

Mina barn är 7 och 8 år, de kan inte och kommer nog aldrig kunna förstå att Europa varit delat och att delningen manifesterats med en mur. Jag tycker också att de kan slippa förstå det. Människor skall kunna leva hela sina liv utan att förstå förtryck och ofrihet - det borde vara en rättighet.

fredag, oktober 23, 2009

Tortyrmusik

Titta på den här och läs kommentarerna.

Bandets namn, kommentarerna; "minnen som gör att jag ryser", "Grymlings ni är grymma" och, sist, men ingalunda minst - själva låten, utan minsta tvekan ren tortyr.
Grymlings företrädare måste omedelbart ansluta sig till aktionen mot otillåten användning av musik på Guantanamo.

söndag, april 12, 2009

Turkiet och Facebook


Sitter i hotelllobbyn (våga trippelkonsonant!) och skall facebooka, men får HATA i nyllet, Är det turkiet eller hotellet som censurerar?

onsdag, februari 18, 2009

Svårberömd

Svårberömd är ett utmärkt nytt ord jag kom på.
Antingen svår att ge beröm eller svårt berömd.
Ordet ger i skrivande stund noll träffar på google, men google ger förstås förslag, rätt udda sådana måste jag säga.